Klippklättring är repklättring som utövas utomhus, där greppen utgörs av klippväggens former: hål, sprickor och utstickande formationer. Det kan handla om topprepsklättring, vilket innebär att repet på förhand fästs i ett ankare ovanför leden. Eventuella fall förblir då korta. Ett mer utmanande alternativ är ledklättring, vilket innebär att klättraren för repet med sig och fäster det i säkringspunkter längs leden.

Ledklättrnig på klippor kan delas in i sport- och tradklättring. Längs en sportklättringsled finns det bultade mellansäkringspunkter, som klättraren fäster repet i. Vid tradklättring placerar klättraren själv mellansäkringarna i t.ex. sprickor. Tradklättring är i allmänhet långsamare än sportklättring, och kräver betydligt mera utrustning. Vikten av att kunna placera trygga säkringar och att kunna bedöma sin egen skicklighet i förhållande till ruttens svårighet bör betonas i tradklättring.

I Finland finns många klippor som lämpar sig för klippklättring. Vid dessa har man vanligen avtalat med markägaren om användning för klätterbruk. I Finland är de längsta klippklättringslederna ca. 50m långa, utomlands finns det däremot många hundra meter långa leder. De finländska klätterklipporna och lederna finns väl beskrivna i Topo-boken som ges ut av SKIL (Suomen kiipeilyliitto) med några års mellanrum.